Egypten. Ett land de flesta har tusen fördomar mot, i alla fall om man inte är född där. Själv tycker jag det är intressant med en kultur likt deras, fascineras nästan av hur de kan bete sig på öppen gata. I Sverige hälsar man inte på varandra eller pratar knappt om man inte känner personen sen förr, "vad vill du mig?" kanske dyker upp i tankarna när någon närmar sig. Det är ju egentligen sjukt. Jag var bara tvungen att testa.. nästintill för att jävlas med människor, jag hälsade på folk jag inte kände och fick reaktioner som "känner jag dig? vad vill du mig? ursäkta?". Eller blicken. Den där som säger mer än tusen ord, vissa skulle nämna den som bitchblick men jag ser den mer som ett självförsvar. Hur som helst, jag försökte dra med kompisar dit ett bra tag, inga pengar, jobbar eller andra planer gick emellan och det hela slutade med att det hela slog mig. Varför försöker jag få med mig någon? Det är ju trots allt jag som vill åka, varför åker jag inte själv då? Folk anser att något som att gå på bio ensam är ett socialt-självmordsförsök men vad är då en resa ensam? Jag är inte tjejen som bryr mig om sånt. Jag gör som jag vill, säger vad jag vill och kör på utan att tänka innan. Låter jag som en kille? Tja.. det har man fått höra. Pojkskallen. Ärlighet varar längst, varför inte säga sanningen från början? Om jag sårar någon för att jag inte har samma åsikt är jag hemskt ledsen för det men vi tycker olika. That's life. 

Men nu har jag kört ner i ett träsk utan att berätta varför jag åkte. Egypten var det ja, nu är det så att jag och min älskade syster tog oss till Egypten i april, hon jobbade massa och var trött pga det och jag hade världens svacka pga allt plugg den sista terminen i trean på natur.. jag köpte resan utan att hon var med, valde ut ett hotell av rena slumpen, stod mellan några och sen bara körde jag på magkänslan. Fan vad jag gillar min mage ibland. Hamna på ett underbart hotell med sjukligt trevlig personal och sen poff. Så mötte man killen. Av en slump kom en tysk fram till oss, tjötade och visade intresse för min syster, slutade med att vi plötsligt satt i en taxi in till en klubb och sen stod man mitt i sanden och dansade tätt intill den sexigaste varelsen på den här planeten. Att kontrollera sig var svårt och det är ändå något man måste göra en aningens när man är på en klubb i Egypten, tro det eller ej...hej o hå, en dansare, gentleman och lite för bra för att vara sann.. och så var det väl också. eller? Det hela ledde till att jag ville tillbaka, jag satt upp hela nätter och snackade, väntade, mejlade, smsa, tänkte, fan vad jobbigt det är. Led. Lyssna på musik som påminde mig om allt. masomims.. Men sen tog jag mig i kragen. Vafan väntade jag på? mer än pengarna som skulle rulla in och ledigheten att slå igenom.. inget. Jag köpte biljetterna dagarna innan jag åkte. Ensam i Egypten. En veckan. Here i come. och det gjorde jag också. veckan var helt upp o ner. blev inte som jag tänkt men stunderna var minst sagt perfekta. Jag älskar dig-scenen kom. stanna tiden var vad jag ville men man har inte lyckats hitta stoppknappen än.

Att lämna är inte det lättaste men att längta är underskattat. Han är uppskattad. Han är älskad. Och jag ska tillbaka. Frågan är bara när. Men tills dess... våga vara öppen,  plåga dig själv lite haha, because you're worth it... I love you  

Välkommen! :)

Du har hittat en blogg som har en framtid med både seriösa och oseriösa inslag. Studenten är tagen, jobben rullar på.. men Göteborg håller inte måttet längre. Allt är sett. Allt är gjort. Allt är detsamma.. fyfan vad trist... ? Nja, Göteborg är en underbar stad och Sverige kan erbjuda det mesta. Men det är för förutsägbart för mig, blir uttråkad. Och jag har ändå inte spenderat hela mitt liv i Sverige.. vårt kära grannland Norge fick ta hand om min barndom under sex år.

 Nu är det tid att dra härifrån, valmöjligheterna är många och hjärnan tänker. Men saken är den att ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar. Därför jag inte tänker, utan följer hjärtat inte hjärnan. Frankrike, Versailles och Paris? Barcelona, Madrid? Norge? Abu Dhabi? Egypten? Bartender? Au pair? Butiksjobb? Italien? Säsonga? Plugga på distans? Starta eget? Helvete vad hjärnan har mycket att göra ibland.. släpp det. Lämna tankarna och bara lev. Njut. Varför planera så mycket? Då missar du ju själva resan, den där lärorika galna turen, när du inte vet vart du är på väg, eller varför du ska dit du ska, det bara känns så jävla rätt i magen. Eller som mig, när jag åkte på semester till Egypten, ensam. Mellanlandade i olika länder i sammanlagt 18 timmar, träffade sjukt sköna och knäppa människor, stötte på problem, nya kulturer, ja ni lär få höra ett och annat framöver.. t.ex varför jag ens valde att åka.. Som min käre far alltid sagt, Jag åker motorcykel genom livet så vi får väl se om du kan hänga med mig i farten, vi ses ute på vägen, eller? :)